och verkligaste ting den stackars prästen nu hade att göra med. Det är det outsägliga eländet i ett liv så falskt som hans, att det stjäl märg och kraft från alla de verkligheter, som omge oss och som himmelen avsett att vara anden till glädje och näring. Den enda sanning, som fortfor att ge Arthur Dimmesdale en verklig tillvaro på jorden, var ångesten i hans innersta hjärta och det tydliga uttryck den tog sig i hans yttre människa. Om han en enda gång hade funnit kraft att le och visa ett glatt ansikte, skulle hela hans personlighet ha varit utplånad!
Under en av dessa ohyggliga nätter, som vi givit en antydan om men avhållit oss från att utmåla, sprang prästen plötsligt upp från sin stol. En ny tanke hade fallit honom in. Den, kanske kunde skänka honom ett ögonblicks frid. Han klädde sig med lika mycken omsorg, och på alldeles samma sätt som om han skulle gå att hålla en offentlig gudstjänst, varpå han tyst smög sig utför trappan, öppnade porten och gick ut.
108
