XII. Prästens vaka
Vandrande fram liksom i skuggan av en dröm och kanske verkligen under inflytande av ett slags somnambulism kom pastor Dimmesdale till den plats där Hester Prynne för så många år sedan hade genomlevat de första timmarna av sin offentliga vanära. Samma schavott svärtad och väderbiten av sju långa års storm och solsken och nött av många brottslingars fötter, som sedan den dagen hade bestigit den, stod ännu kvar på sin plats under rådhusets balkong. Prästen gick uppför trappan. Det var en mörk natt i början av maj. Hela himlavalvet var betäckt av ett sammanhängande molndok. Om samma folkhop, som hade varit ögonvittnen till Hester Prynnes straff, nu hade kunnat ditkallas, skulle den icke ha kunnat urskilja något ansikte över estraden och knappast konturerna av en mänsklig gestalt i den grå midnattstimmen.
Men hela staden sov. Det var ingen fara för upptäckt. Prästen kunde stå där, om han så ville, ända tills morgonen rodnade i öster, utan annan risk än att den råa och kalla nattluften skulle smyga sig in i hans kropp och göra hans leder styva av reumatism eller angripa hans strupe med katarr och hosta och sålunda bedraga en väntande åhörareskara på morgondagens bön och predikan. Intet annat öga kunde se honom än det evigt vakande öga som hade sett honom, då han instängd i sin kammare gisslade sig själv blodig.
Varför hade han då kommit hit? Var det endast ett botgöringens gäckeri? Ja, ett gäckeri, men vid vilket hans själ gäckades med sig själv. Ett gäckeri, varåt änglarna rodnade och gräto, medan avgrundsandarna hån-
