Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/118

Den här sidan har korrekturlästs

väg, såg försiktigt på den smutsiga stigen framför sina fötter och vände icke en enda gång blicken mot skampålen. När den glimmande lyktans sken helt hade dött bort, kände Dimmesdale vilken fruktansvärd ångestkris han egentligen upplevat de sista få minuterna, fastän hans sinne hade gjort en ofrivillig ansträngning att befria sig därifrån genom ett slags hemskt skämtbegär.

Om en stund smög sig åter någonting liknande ett bittert löje in bland hans tankars högtidliga spökbilder. Han kände sina lemmar styvna av den ovana nattkölden och han tvivlade på att han någonsin skulle kunna stiga ned från schavotten. Morgonen skulle gry och finna honom där. De som bodde i närheten skulle börja röra på sig. De tidigast uppstigna, som kommo ut i det bleka gryningsljuset, skulle varsna en otydlig gestalt vid skampålen; och utom sig av oro och nyfikenhet skulle de gå från dörr till dörr och knacka och väcka upp hela staden för att komma ut och se på någon avliden förbrytares vålnad — ty för en vålnad måste man ta honom.

En dunkel oro skulle fladdra från hus till hus. Allteftersom morgonljuset blev starkare, skulle de gamla patriarkerna skyndsamt stiga upp, klädda i sina flanellnattrockar, och vördiga matronor skulle icke ge sig tid att ta av nattdräkten. Hela skaran av anständiga personer, som hittills aldrig blivit sedda med ett hårstrå i oordning, skulle skynda ut i det fria och se ut som om en nattmara jagat dem. Gamle guvernör Bellingham skulle visa sig med bister uppsyn och med den veckade ringkragen från konung Jakobs tid sittande på sned. Och mistress Hibbins med kvistar från skogen ännu fastsittande på kjolen och ännu surare min än vanligt, då hon knappast hunnit få en blund i ögonen efter sin nattliga ritt. Och den gode fader Wilson också, som hade tillbragt halva natten vid en dödsbädd och icke tyckte om att så där tidigt bli störd i sina drömmar om helgonens gloria.


8. — Den eldröda bokstaven.113