alla brustit. Men här fanns det gemensamma brottets järnlänk, och den förmådde varken han eller hon slita. Och likt alla andra band medförde även detta sina förpliktelser.
Hester Prynne intog icke längre alldeles samma ställning, som då vi sågo henne under hennes vanäras första tid. Åren hade kommit och gått. Pearl var nu sju år gammal. Hennes mor med den fantastiskt utsirade eldröda bokstaven lysande på sitt bröst hade för länge sedan blivit en välkänd syn för stadsborna. Såsom ofta händer, då en person intager något slags särställning i ett samhälle och samtidigt varken går i vägen för allmänna eller enskilda intressen och behov, hade ett slags allmän aktning så småningom växt upp för Hester Prynnes räkning. Det länder den mänskliga naturen till heder, att den, utom då dess själviskhet kommer med i spelet, hellre vill älska än hata. Hatet kan till och med genom en småningom och lugnt försiggående process förvandlas till kärlek, såvida förvandlingen icke hindras genom att man ständigt retar den ursprungliga fientliga känslan.
Men i Hester Prynnes fall fanns det inte något sådant. Hon uppreste sig aldrig mot samhället, utan att klaga underkastade hon sig dess hårdhet. Hon ställde inga anspråk på det till ersättning för vad hon hade fått lida, hon sökte icke tilltvinga sig dess sympatier. Hennes livs oförvitliga renhet under alla dessa år, då hon varit brännmärkt med vanära, räknades henne också till stor förtjänst. Då hon nu ingenting hade att förlora i människors ögon och var utan hopp och synbarligen utan önskan att vinna någonting, så kunde det endast vara en verklig kärlek till dygden, som hade återfört den vilsegångna vandrerskan till dess stig.
Det visade sig även, att under det Hester icke gjorde minsta anspråk på att bli delaktig av mänskliga förmåner — hon begärde endast att få andas den gemensamma luften och att förtjäna dagligt bröd åt lilla Pearl och sig
122
