själv med sina händers ärliga arbete — dröjde hon aldrig att bevisa sin samhörighet med människosläktet, så snart det gällde att öva välgörenhet. Ingen var så villig som hon att skänka av sitt livs nödtorft, då fattigdomen anropade henne, fastän den fattige med bitterhet i sitt hjärta kanske gav henne ett skymford i belöning för födan som regelbundet bars hem till honom, eller kläderna som hade gjorts åt honom av händer, värdiga att guldsticka en konungs mantel.
Ingen var självuppoffrande som Hester, då pesten drog fram över staden. Vid alla hemsökelser, av vad slag de än voro, allmänna eller enskilda, var hon, den av samhället förkastade, genast till hands för att bringa hjälp. Hon kom icke såsom en gäst, utan som om hon hade hört till huset, över vilket olyckan hade brett sitt mörker. Det var som om hon där i den skumma, dystra dagern var berättigad att umgås med sina medmänniskor. Där lyste den guldstickade bokstaven hugnesamt i sin övernaturliga glans; överallt annars ett syndens tecken var den sjukrummets milt brinnande ljus. Det hade till och med kastat sitt sken över den lidandes plågsamma slut, utöver tidens gräns, hade visat honom var han skulle sätta sin fot, medan det jordiska ljuset hastigt fördunklades och innan ljuset från en annan värld hade nått honom.
Vid sådana tillfällen visade sig Hesters natur varm och rik, den ömma människokärlekens källsprång, alltid redo, aldrig sinande. Hennes bröst med skammens tecken var endast en så mycket mjukare kudde för det huvud, som behövde en. Hon hade själv vigt sig till barmhärtighetssysterns kall, eller kanske det snarare var världens tunga hand, som hade vigt henne därtill vid en tidpunkt, då varken världen eller hon själv hade kunnat vänta någonting dylikt. Bokstaven var symbolen för hennes kallelse. Hon var så full av hjälpsamhet, hade så stor förmåga att verka, förmåga att känna deltagande, att många sade sig icke kunna tillägga detta eldröda A dess ursprungliga be-
