över den allmänna moralen. Gemene man hade emellertid fullt förlåtit Hester Prynne hennes felsteg. Ja, vad mera var, de hade börjat betrakta den eldröda bokstaven som ett tecken, icke på den synd för vars skull hon hade gjort en så långvarig och ryslig botgöring, utan på hennes många goda gärningar. “Ni ser den där kvinnan med det broderade tecknet på bröstet”, brukade de säga till främlingar; “det är vår Hester — stadens egen Hester — hon som är så god mot de fattiga, så hjälpsam mot de sjuka, en sådan tröst för de olyckliga och bedrövade!”
Visserligen tvingade dem därpå den mänskliga naturens benägenhet för att berätta det värsta om sig själv — när denna natur förkroppsligas hos en annan person — att i främlingens öra viska den otäcka skandalen från en för länge sedan gången tid. Men säkert är, att i deras ögon, som talade på detta sätt, verkade den eldröda bokstaven som korset på en nunnas bröst. Den förlänade henne, som bar den, ett slags helighet, som lät henne vandra trygg bland alla faror. Hade hon fallit i rövarhänder, skulle hon ha skyddats av den. Det berättades, och troddes av många, att en indian hade avskjutit sin pil mot märket, och att pilen träffat men fallit till marken utan att ha gjort någon skada.
Den verkan, som symbolen — eller snarare den ställning i förhållandet till samhället, som angavs av den — hade på Hester Prynne själv, var stark och egendomlig. Allt det ljusa och behagfulla i hennes lynne hade försvunnit den gång hon brännmärktes, och endast lämnat kvar en naken och sträv yta, som kanske skulle ha verkat frånstötande, om hon hade ägt några vänner och kamrater, som kunde stötas bort av den.
Även det tilldragande i hennes yttre person hade undergått en liknande förvandling. Det kanske berodde dels på den utstuderade enkelheten i hennes klädsel, dels på frånvaron av alla känsloyttringar i hennes sätt. En sorglig förändring var också, att hennes rika och glänsande hår