antingen hade blivit avklippt eller också doldes så fullkomligt under en mössa, att icke den minsta skinande lock någonsin kunde välla fram i solljuset. Det var delvis till följd av alla dessa orsaker, men ännu mer av ett annat skäl, som det icke längre syntes finnas något kvar i Hesters ansikte som kärleken kunde dröja vid, ingenting i Hesters gestalt, ehuru den var majestätisk och statylik, som passionen någonsin skulle drömma om att få sluta i sin omfamning, ingenting hos Hesters barm, som den ömma tillgivenheten någonsin mera skulle längta att få luta sitt huvud emot. Det var någon egenskap, som hade vikit ifrån henne och vars beständighet hade varit väsentlig, för att hon skulle fortfara att vara kvinna.
Ett sådant öde och en sådan grym förvandling undergå ofta den kvinnliga karaktären och personligheten, då en kvinna har råkat ut för och måst genomleva en tid av ovanligt hårda erfarenheter. Är hon alltigenom ömma känslor, då dör hon. Fortfar hon att leva, så blir antingen ömheten förjagad ur hennes väsen eller också — och det yttre skenet blir fortfarande detsamma — drives den ned så djupt i hennes hjärta, att den aldrig mera kan komma till synes. Det senare är kanske det sannolikare antagandet. Hon som en gång har varit kvinna och upphört att vara det, skulle i vilket ögonblick som helst kunna bli kvinna igen, om blott trollmakten funnes, som skall åstadkomma förvandlingen. Vi få i det efterföljande se, om Hester Prynne någonsin träffades av denna trollmakt och blev på detta sätt förvandlad.
Mycket av det marmorlika intryck Hester gjorde, måste tillskrivas den omständigheten, att hennes liv i hög grad hade vänts bort från lidelse och känsla till tanke. Då hon stod ensam i världen — ensam vad samhället angick, endast med lilla Pearl att sörja för och skydda — ensam och utan hopp om att kunna återvinna sin forna ställning, även om hon icke hade föraktat att hysa några sådana önskningar, kunde hon sägas kasta bort brott-
126
