bundna och sunda slag, vandrade således utan ledtråd i tankarnas mörka labyrint, varvid hon än tvingades till omvägar av en oöverstiglig klyfta, än ryggade tillbaka förskräckt inför en djup avgrund. Där låg ett vilt och hemskt landskap runt omkring henne, ingenstädes fanns för henne ett hem med hemmets trevnad. Ibland grep ett fruktansvärt tvivel hennes själ, hon gjorde sig den frågan, om det icke vore bättre att genast sända Pearl till himmeln och själv ingå i den kommande tillvaro, som den gudomliga rättvisan skulle bereda henne.
Den eldröda bokstaven hade icke fyllt sin uppgift.
Men nu hade hennes sammanträffande med pastor Dimmesdale under hans nattliga vaka givit henne ett nytt ämne för eftertanke och visat henne en uppgift, värd varje ansträngning och uppoffring. Hon hade blivit vittne till den svåra själskamp prästen kämpade eller, rättare sagt, hade upphört att kämpa. Hon såg, att han stod vid vansinnets gräns, om han icke redan hade överskridit den. Det fanns inget tvivel om, att hur verksamt samvetets hemliga sting än varit, hade ett annat mera dödligt gift ingjutits i såret av den hand, som räcktes för att hjälpa. En hemlig fiende hade oupphörligt stått vid hans sida i en väns och hjälpares skepnad och hade begagnat sig av de tillfällen, som därigenom erbjödos att bringa de ömtåliga drivfjädrarna i pastor Dimmesdales natur i olag.
Hester kunde icke undgå att göra sig själv den frågan, om hon icke från början hade brustit i sanning, mod och heder, då hon tillät att prästen försattes i ett läge, där så mycket ont var att frukta och ingenting lyckobringande att hoppas. Hennes enda ursäkt låg i det förhållandet, att hon icke hade kunnat se någon annan utväg att rädda honom från ett svartare fördärv än hennes eget, än att samtycka till Roger Chillingworths plan att förbli okänd. På den bevekelsegrunden hade hon gjort sitt val och hade därvid, som hon nu insåg, valt det värsta alternativet.
