XIV. Hester och läkaren
Hester bad lilla Pearl springa ned till stranden och leka med snäckor och sjögräs, medan hon själv talade med gubben därborta, som plockade örter. Barnet flög i väg likt en fågel, klädde av sina små vita fötter och gick och plaskade utefter den våta strandremsan. Här och där stannade hon och tittade nyfiket ned i en vattenpöl, som ebben hade lämnat kvar till en spegel åt Pearl. Ur vattenpölen blickade en liten flicka med svarta glänsande lockar kring huvudet och ett trolskt leende i ögonen, och Pearl, som icke hade någon annan lekkamrat, sträckte fram sin hand och bad henne komma upp och springa i kapp. Men den lilla flickan i vattnet vinkade också, liksom ville hon säga: “Nej, tack, den här platsen är bättre! Kom du hit ned i stället!” Och Pearl steg ned i vattnet, som nådde henne halvvägs till knäna, och skrattade, då hon såg sina vita fötter därnere på bottnen, medan från ett ännu större djup kom glimten av ett slags avbrutet småleende, som böljade av och an i det upprörda vattnet.
Under tiden hade hennes mor gått fram till läkaren.
— Jag skulle vilja tala ett ord med dig, sade hon, ett ord som rör oss båda.
— Jaså, det är mistress Hester, som har ett ord för gamle Roger Chillingworth, sade han och rätade upp sig från sin nedlutade ställning. Hjärtans gärna! Nå, Hester, jag hör folk tala väl om dig från alla håll. Senast i går kväll talade en överhetsperson, en vis och gudfruktig man, om dig och viskade till mig, att det varit fråga om dig i rådet. Där hade avhandlats, huruvida den där eldröda bokstaven skulle kunna tagas från ditt bröst utan
