var ännu en människosjäl, för vars fördärv hon delvis bar ansvaret.
— Vad ser du i mitt ansikte? frågade läkaren. Du betraktar det så uppmärksamt.
— Något, som skulle locka mig att gråta, om det funnes tårar nog bittra därför, svarade hon. Men låt oss lämna den saken! Det är om den olycklige prästen jag vill tala med dig.
— Och vad är det med honom? utropade Roger Chillingworth ivrigt, som om han älskade ämnet och var glad över att få ett tillfälle att avhandla det med den enda människa han kunde anförtro sig åt. Sanningen att säga, mistress Hester, voro mina tankar just sysselsatta med honom. Tala därför fritt ut, och jag lovar att svara.
— När vi senast talade med varandra, sade Hester, nu för sju år sedan, behagade det dig att avtvinga mig ett tysthetslöfte rörande det forna förhållandet mellan oss. Som den mannens liv och goda namn var i dina händer, ansåg jag mig icke ha något annat val än att tiga, såsom din önskan var. Dock var det ej utan dystra aningar som jag på detta sätt band mig. Ty då jag hade kastat bort alla plikter mot andra mänskliga varelser, återstod mig plikten mot honom, och något inom mig viskade, att jag svek den, när jag förband mig att uppfylla din begäran. Sedan den dagen har ingen människa stått honom så nära som du. Du följer varje hans steg. Du är vid hans sida, då han sover och då han vakar. Du forskar i hans tankar. Du gräver och fräter i hans hjärta! Hans liv är i ditt våld och du låter honom dagligen dö en levande död. Och ändå känner han dig icke. Då jag låtit detta ske, har jag helt visst varit falsk mot den ende man, som jag hade förmåga att vara sann emot!
— Vad annat val hade du väl? frågade Roger Chillingworth. Mitt finger utsträckt mot den mannen skulle ha slungat honom från predikstolen ned i ett fängelse — och därifrån skulle han kanske ha vandrat till galgen!
