som låg i denna rysliga hämnd! Ja, i sanning, han misstog sig ej, han hade en avgrundsande vid sin sida! En dödlig människa, som en gång ägt ett mänskligt hjärta, förvandlades till en avgrundsande endast för att pina honom!
Den olycklige läkaren sträckte vid dessa ord upp sina händer med ett uttryck av fasa, som om han hade fått se en skräckinjagande skepnad, som han icke kunde känna igen, i stället för sin egen bild i en spegel. Det var ett av dessa ögonblick — som ibland endast förekomma med många års mellantider — då en människas moraliska utseende troget avslöjas för hennes själs öga. Kanske hade han aldrig förr sett sig själv så som han nu gjorde.
— Har du icke pinat honom nog? sade Hester, då hon såg den gamle mannens uttryck. Har han icke betalat dig allt?
— Nej, nej! Han har endast ökat skulden! svarade läkaren, och allt eftersom han talade vidare, försvann häftigheten i hans sätt och åtföljdes av dysterhet. Kommer du ihåg mig, Hester, sådan jag var för nio år sedan? Redan då var jag i min ålders höst och det var icke den tidiga hösten. Hela mitt liv hade bestått av allvarliga, flitiga, tankefyllda, lugna år, troget ägnade åt att förkovra mitt vetande och även, om också endast mera tillfälligt, att befordra mänsklighetens väl. Intet liv kunde vara fridfullare och mera oskyldigt än mitt, få liv så rika på välgärningar mot andra. Kommer du ihåg mig? Var jag icke, fastän du kanske ansåg mig kall, ändock en man som hade omtanke för andra och endast fordrade föga för egen del — godhjärtad, sanningsälskande, rättvis och trofast om än icke varm i sin tillgivenhet? Var jag icke allt detta?
— Allt detta och mera, sade Hester.
— Och vad är jag nu? frågade han, i det han såg in i hennes ansikte och lät allt det onda inom sig träda fram i sina drag. Jag har redan sagt dig vad jag är. En avgrundsande! Vem gjorde mig till det?
