ande. Vill du rentvå dig därifrån och än en gång bli mänsklig? Om icke för hans skull, så tvåfalt för din egen! Förlåt, och lämna all vidare vedergällning åt den högre makt, som kräver den! Jag sade nyss, att det icke fanns något gott att hoppas för honom eller dig eller mig, som vandrar tillsammans i denna ondskans mörka labyrint och vid varje steg stöter emot den skuld vi hopat på vår väg. Det är icke så! För dig kan det goda finnas, för dig ensam, eftersom du blivit djupt kränkt och det står i din makt att förlåta. Vill du verkligen avstå från denna enda förmån? Vill du förkasta denna ovärderliga välgärning?
— Tyst, Hester, tyst! svarade den gamle mannen med dystert allvar. Det har icke blivit mig beskärt att förlåta. Jag har icke en sådan makt som du talar om. Min gamla tro, länge förgäten, har kommit tillbaka till mig och förklarar allt vad vi gör, allt vad vi lider. Genom ditt första felsteg sådde du det ondas frö; men sedan det ögonblicket har allt varit ett mörkt och dystert tvång. Ni, som har kränkt mig, är icke syndiga och icke heller är jag lik en demon, därför att jag utför en demons uppgift. Det är vårt öde. Låt den svarta blomman frodas som den vill! Gå nu din väg och handla som dig lyster mot den där mannen!
Han vinkade med handen och började åter syssla med att plocka örter.
