fladdermusvingar och flyga sin väg och se allt fulare ut, ju högre han steg mot himmelen?
— Må det vara synd eller ej, sade Hester Prynne bittert, medan hon ännu stod och såg efter honom, men jag hatar den mannen!
Hon förebrådde sig själv denna känsla men kunde icke övervinna eller mildra den. Under sina försök att göra detta tänkte hon på de för länge sedan svunna tider i ett fjärran land, då han på aftonen brukade komma ut från ensamheten i sin studerkammare för att sätta sig vid den husliga härden och sola sig i hennes leende. Han behövde det, sade han, för att kylan efter så många ensliga timmar bland böckerna skulle försvinna ur hans hjärta. Sådana stunder hade synts henne enbart lyckliga, nu blevo de, sedda i ljuset av hennes senare liv, hennes mest förhatliga hågkomster. Hon undrade hur hon någonsin hade kunnat förmå sig att gifta sig med honom. Hon ansåg det som det brott hon mest borde ångra, att hon någonsin hade kunnat tåla och besvara hans ljumma handtryckning och låtit sina egna läppars och ögons leende blandas med hans. Och det syntes henne som en värre förbrytelse av Roger Chillingworth än all den orätt, som sedan hade begåtts mot honom, att han på en tid, då hennes hjärta icke förstod bättre, hade övertalat henne att inbilla sig vara lycklig vid hans sida.
— Ja, jag hatar honom! upprepade Hester ännu bittrare än förut. Han bedrog mig! Han har gjort mig värre orätt än jag honom!
Må männen akta sig att vinna en kvinnas hand, såvida de icke på samma gång vinna hennes hjärtas varmaste lidelse! Eljest kan det bli deras olyckliga öde, såsom det var Roger Chillingworths, att när någon mäktigare påverkan än deras egen har väckt all hennes kärlek, drabbas av förebråelser även för den lugna förnöjsamhet, den marmorlika bild av lycka, som de ha förespeglat henne såsom den varma verkligheten. Men Hester borde för
