träffats av en sten och flaxade bort med krossad vinge. Men då suckade den lilla älvan och upphörde med leken, ty det gjorde henne ont att ha skadat en liten varelse, som var lika yster som havsvinden eller som Pearl själv.
Slutligen sysselsatte hon sig med att samla sjögräs av olika slag och göra sig en kappa och huvudbonad, så att hon såg ut som en liten sjöjungfru. Hon hade ärvt sin mors begåvning att tänka ut och ordna dräkter. Som en sista utsmyckning av sin sjöjungfrukostym tog Pearl en knippa bandtång och efterbildade så gott hon kunde på sitt eget bröst den prydnad, varmed hon blivit så förtrogen. En bokstav — bokstaven A — men i friskt grönt i stället för eldrött. Barnet böjde hakan ned mot bröstet och betraktade tecknet med sällsynt intresse, liksom om hon hade kommit till världen för att tyda dess dolda innebörd.
— Jag undrar om mor kommer att fråga mig vad det här betyder? tänkte Pearl.
Just då hörde hon sin mors röst. Hon flaxade i väg lika lätt som en av de små sjöfåglarna och dök upp framför Hester Prynne, dansande, skrattande och pekande på prydnaden på sitt bröst.
— Min lilla Pearl, sade Hester efter ett ögonblicks tystnad, den där gröna bokstaven, och på ditt barnsliga bröst, har ingen mening. Men säg mig, mitt barn, vet du vad det tecken betyder, som din mor är dömd att bära?
— Ja, mor, det är stora bokstaven A. Det har du lärt mig i läseboken.
Hester betraktade uppmärksamt det lilla ansiktet, men fastän det bar det underliga uttryck hon så ofta varsnat i barnets svarta ögon, kunde hon icke bli riktigt förvissad om huruvida Pearl verkligen fäste någon mening vid symbolen. Hon kände ett osunt begär att vinna klarhet i saken.
