— Vet du, mitt barn, varför din mor bär den här bokstaven? upprepade hon.
— Ja, visst gör jag det! svarade Pearl och såg muntert upp på modern. Det är av samma orsak som prästen håller handen över hjärtat.
— Och vad är det för orsak? frågade Hester, halvt leende åt orimligheten i barnets iakttagelse; men ögonblicket därpå blev hon blek. Vad kan bokstaven ha att göra med något annat hjärta än mitt?
— Nej, mor, jag har sagt allt vad jag vet, sade Pearl mera allvarligt än hon brukade tala. Fråga den där gubben, som du talade med, han kanske vet det. Men allvarsamt mor, vad betyder den där eldröda bokstaven? — och varför bär du den på ditt bröst? — och varför håller prästen handen över hjärtat?
— Hon tog moderns hand i båda sina och såg in i hennes ögon med ett allvar, som sällan visade sig i hennes häftiga och nyckfulla natur. Den tanken kom för Hester, att den lilla kanske verkligen sökte nalkas henne med barnsligt förtroende och gjorde vad hon kunde för att de skulle mötas i sympati. Det visade hennes Pearl i ett nytt ljus.
Hittills hade modern, som älskade sitt barn med en odelad kärleks hela styrka och innerlighet, inte hoppats mera i gengäld än aprilbrisens flyktiga smekning, som dansar och rasar i självsvåldig yra, kysser din kind och leker kyligt i en hast med ditt hår för att sedan flyga vidare till andra lika luftiga ärenden, och lämnar ett drömmande välbehag kvar i ditt hjärta.
Och detta var därtill en moders uppfattning av barnets anlag. Varje annan iakttagare skulle knappast ha funnit annat än frånstötande egenskaper och målat dem i vida mörkare färger. Men nu gjorde sig den tanken starkt gällande hos Hester, att Pearl med sin egendomliga brådmogenhet och sitt skarpa förstånd kanske redan hade kommit till den åldern, då modern skulle kunna göra
142
