åt alla, som möter honom här bland träden, och de måste skriva sina namn med sitt eget blod. Och så sätter han sitt märke på deras bröst! Har du nånsin mött den Svarte Mannen, mor?
— Vem har berättat den där historien för dig, Pearl? frågade modern, som kände igen en gängse vidskepelse.
— Det var den gamla frun i spisvrån i huset där du vakade i natt, sade barnet. Men hon trodde, att jag sov, när hon talade om det. Hon sade, att tusentals människor mött honom här och skrivit sitt namn i hans bok och har hans märke på sig. Och den där elaka mistress Hibbins är en av dem. Och mor, den gamla frun sade, att den eldröda bokstaven var den Svarte Mannens märke på dig och att den glöder som en röd låga, när du möter honom om nätterna?
— Har du någonsin vaknat och funnit din mor borta? frågade Hester.
— Inte vad jag kan minnas, sade barnet. Om du är rädd att lämna mig hemma i stugan, kunde du ta mig med. Jag ville så gärna följa med! Men mor, säg mig nu, finns det en sådan där Svart Man? Och har du nånsin mött honom? Och är det här hans märke?
— Vill du lämna mig i fred, om jag nu säger dig det? frågade modern.
— Ja, om du berättar mig alltsammans, svarade Pearl. En gång i mitt liv har jag mött den Svarte Mannen, sade hennes mor. Den här eldröda bokstaven är hans märke!
Under detta samtal hade de kommit tillräckligt djupt in i skogen för att vara dolda för tillfälliga vandrare på stigen. Här satte de sig ned på en yppig mosshög, som en gång under föregående århundradet hade varit en jättelik fura, med sina rötter och sin stam i den mörka skuggan och sin hjässa långt upp i högre rymder. Det var i en liten sänka de sutto, med en lövbeströdd ås sakta uppstigande på ömse sidor och en bäck som flöt
148
