ännu stannade under trädens djupa skugga. Hon såg prästen komma på stigen, ensam och stödd på en käpp, som han hade skurit under vägen. Han såg tärd och trött ut och förrådde en kraftlös nedslagenhet i hela sitt utseende, som aldrig hade varit så tydlig, när han rörde sig inom kolonien eller vid något annat tillfälle, då han visste sig observerad.
Här framträdde den sorgligt klart i denna skogens djupa enslighet, som redan den satte lynnet på hårt prov. Det låg något slappt i hans hållning som om han tyckte, att det icke lönade sig att taga ett enda steg vidare, eller icke önskade göra det, utan skulle ha varit glad över — om han nu kunde vara glad över någonting — att få kasta sig ned vid närmaste trädstam och bli liggande där för alltid.
I Hesters ögon visade icke pastor Dimmesdale några tecken på ett verkligt och häftigt lidande, utom det att han, såsom lilla Pearl hade anmärkt, höll handen över hjärtat.
