varit innerligt förbundna med varandra i sitt förra liv, men nu stodo kalla och skälvande, i ömsesidig fruktan, liksom ännu icke förtrogna med sitt tillstånd eller vana vid okroppsliga varelsers sällskap. Var och en av dem var ett spöke, och skräckslaget över det andra spöket!
De voro även skräckslagna över sig själva, ty det kritiska ögonblicket slungade dem tillbaka till självmedvetande och uppenbarade för vartdera hjärtat dess historia och erfarenhet, såsom livet aldrig gör annat än i dylika andlösa minuter. Själen skådade sina drag i det flyktande ögonblickets spegel. Det var med fruktan och darrande och liksom motsträvigt, som Arthur Dimmesdale sträckte fram sin dödskalla hand och vidrörde Hester Prynnes lika kalla hand. Hur kallt detta handslag än var, förtog det dock det svåraste i mötet. Nu kände de sig åtminstone såsom invånare på samma klot.
Utan att ett ord talades vidare, utan att vare sig han eller hon tog ledningen, endast med ett tyst samtycke, gledo de tillbaka in i skogens skugga, ur vilken Hester hade dykt fram, och satte sig på mosshögen där hon och Pearl nyss hade suttit. När de fått tillbaka talförmågan, utbytte de först endast några anmärkningar och frågor såsom två bekanta bruka göra, om den dystra himmeln, det hotande ovädret och därpå om varandras hälsotillstånd.
Så gingo de vidare, icke djärvt utan steg för steg, tills de kommo till de ämnen, som vilade djupast i deras hjärtan. Så länge åtskilda av ödet och omständigheterna som de hade varit, behövde de någonting enkelt och tillfälligt, som gick före och slog upp dörrarna till samtalet, så att deras verkliga tankar kunde stiga över tröskeln.
Efter en stund fäste prästen sin blick på Hesters ansikte.
— Hester, sade han, har du funnit frid?
Hon smålog sorgset och såg ned på sitt bröst.
— Har du? frågade hon.
— Nej! — intet annat än förtvivlan! — svarade han.
