— Medsystrar, sade en femtioårs matrona med grova drag, jag skall säga er vad jag tycker. Det skulle lända till allmän välfärd, om vi kvinnor, som är vid mogen ålder och välkända medlemmar av församlingen, finge ta hand om sådana missdåderskor som denna Hester Prynne. Vad tänker ni om saken, mina vänner? Om slinkan hade stått inför oss fem som nu står här i en klunga, skulle hon då sluppit ifrån så lätt som hon nu gjort, då hon dömts av de välvisa domarna? I sanning, jag tror det ej.
— Folk påstår, sade en annan, att den högvördige master Dimmesdale, hennes själasörjare, är djupt bedrövad över att en sådan skandal kommit över hans församling.
— Domarna är gudfruktiga herrar, men barmhärtiga över hövan det är sanningen, tillade en tredje kvinna i sin ålders höst. Det allra minsta vore väl, att man hade bränt Hester Prynnes panna med ett glödgat järn. Vår goda Hester skulle allt ha våndats då, det vill jag lova! Men hon, den usla slynan, föga kommer hon att bry sig om, vad man sätter på hennes klänningsliv! Ni skall få se, att hon döljer det med en brosch eller någon annan hednisk prydnad och sedan går gatan fram lika kavat som någonsin!
— Ja, men, inföll med mildare röst en ung hustru, som höll ett barn vid handen, låt henne dölja märket bäst hon vill, så kommer smärtan alltid att sitta kvar i hennes hjärta.
— Vad är det vi tala om tecken och brännmärken, vare sig på hennes klänningsliv eller på hennes panna! skrek en annan kvinna, den både fulaste och minst barmhärtiga av dessa självvalda domare. Denna kvinna har bragt skam över oss alla och hon borde dö. Finns det inte en lag, som bjuder det? Jo, i sanning, både i skriften och i lagboken. Må då domarna, som åsidosätta lagbudet, skylla sig själva, om deras egna hustrur och döttrar råka på villovägar.
— Bevare oss, min syster, utropade en man i hopen,
