ting verkligt i den. Den är kall och död och kan ingenting göra för mig. Botgöring har jag haft tillräckligt! Ånger har det aldrig varit! Annars skulle jag för länge sedan ha kastat av denna dräkt med dess bedrägliga sken av helighet och visat mig för människorna sådan som de skall se mig på domens dag. Lycklig du, Hester, som bär den eldröda bokstaven öppet på ditt bröst! Min bränner i hemlighet! Du anar ej, vilken lättnad det är att efter sju års bedrägeri äntligen få blicka in i ett öga, som ser mig som jag är. Hade jag en enda vän — eller vore det så min värsta fiende! — till vilken jag dagligen kunde gå, då jag vämjdes vid alla andras lovprisande, och bli bemött som den uslaste bland syndare, så tror jag, att min själ därigenom skulle hållas vid liv. Till och med denna gnista sanning skulle rädda mig! Men nu är det endast falskhet — endast tomhet — endast död!
Hester Prynne såg in i hans ansikte men tvekade att tala. Och likväl gåvo dessa hans ord, då han nu så våldsamt uttalade sina länge undertryckta känslor, henne den rätta utgångspunkten för det hon hade kommit för att få säga honom. Hon övervann sina farhågor och talade ut.
— En sådan vän som du nu har önskat dig, sade hon, hos vilken du kunde få gråta över din synd, har du mig, din medbrottsling! Åter tvekade hon, och det var med ansträngning hon fortsatte. En sådan fiende, som du nämnde, har du länge haft, du bor under samma tak som han!
Prästen sprang upp, flämtande efter andan och med handen så hårt tryckt mot hjärtat, som om han velat slita det ur sitt bröst.
— Ha! Vad säger du! utropade han. En fiende! Och under mitt eget tak! Vad menar du?
Hester Prynne insåg nu fullt den djupa oförrätt hon gjort sig skyldig till mot denne man, då hon under så många år, då hon för ett enda ögonblick prisgivit honom åt en person, vilkens avsikter ej kunde vara annat än
