ondskefulla. Redan den omedelbara närheten av en fiende, under vilken mask denne än dolde sig, var nog för att verka störande på en så känslig varelses magnetiska sfär.
Det hade funnits en tid, då Hester var mindre medveten om detta. Eller kanske tänkte hon i sin egen sorgs misantropi, att prästen väl kunde bära det hon ansåg vara ett drägligare straff. Men på sista tiden, sedan den natt då hon fann honom vid skampålen, hade hennes medkänsla för honom både veknat och blivit starkare. Nu läste hon tydligare i hans hjärta.
Hon tvivlade icke på att Roger Chillingworths ständiga närvaro, hans ondskas hemliga gift, som besmittade luften omkring honom, och den befattning han i egenskap av läkare tog med prästens kroppsliga och själsliga krämpor — att alla dessa tillfällen hade fått tjäna det grymmaste ändamål. Genom dem hade den lidande mannens samvete hållits i ett irriterat tillstånd, icke i syfte att bota genom hälsosam smärta, utan för att upplösa och fördärva hans andliga människa. Dess resultat här på jorden kunde knappast bli något annat än vansinne, och i en annan värld hans eviga avlägsnande från det goda och sanna, av vilket vansinnet kanske är den jordiska förebilden.
Och till ett sådant fördärv hade hon bragt den man, som hon en gång, nej — varför skulle vi ej säga det? — som hon ännu så lidelsefullt älskade! Hester kände, att om prästens goda namn, ja hans liv hade offrats, skulle detta ändå, som hon redan sagt Roger Chillingworth, ha varit oändligt mycket bättre än det alternativ hon valde. Och hellre än att nu nödgas bekänna denna gräsliga oförrätt, skulle hon med glädje ha lagt sig ned på mossan och dött där vid Arthur Dimmesdales fötter.
— Åh, Arthur, utropade hon, förlåt mig! I allting annat har jag strävat att vara sannfärdig! Sanningen var den enda dygd jag kunde ha hållit fast vid, och jag höll också fast vid den i allt, utom då din välfärd, ditt liv,
156
