ditt goda namn och rykte stod på spel! Då samtyckte jag till ett bedrägeri. Men en lögn är aldrig bra, även om döden hotar på andra sidan! Förstår du ej vad det är jag vill säga? Den där gamle mannen — läkaren — han som kallas Roger Chillingworth — han var min make!
Prästen såg på henne ett ögonblick med all den häftiga lidelse, som i mer än en form var inmängd i hans högre, renare och mildare egenskaper och som i själva verket var den del av honom, som djävulen gjorde anspråk på och genom vilken han försökte vinna honom hel och hållen. Aldrig hade Hester blickat in i en mörkare och grymmare uppsyn. Under den korta stund det varade, var det en mörkrets förklaring. Men hans karaktär hade så försvagats av lidandet, att även dess lägre viljeyttringar endast förmådde resa sig till en kort kamp. Han sjönk ned på marken och dolde ansiktet i händerna.
— Jag borde ha vetat det, mumlade han. Jag visste det! Uppenbarades icke hemligheten för mig vid hans första anblick, då mitt hjärta ryggade tillbaka för honom, liksom det gjort varje gång jag sett honom sedan? Varför förstod jag icke? Åh, Hester Prynne, föga, föga fattar du hela fasan i detta! Och skammen — ogrannlagenheten — gemenheten i detta blottande av ett sjukt och brottsligt hjärta inför just de ögon, som skulle frossa i anblicken! Kvinna, kvinna, du är ansvarig för detta! Jag kan aldrig förlåta dig!
— Du måste förlåta mig! utropade Hester och kastade sig ned på marken bredvid honom. Låt Gud straffa! Du måste förlåta!
Med plötslig, förtvivlad ömhet slog hon armarna kring honom och tryckte hans huvud mot sitt bröst utan att bry sig om att hans kind vilade mot den eldröda bokstaven. Han ville frigöra sig men ansträngde sig förgäves. Hester ville icke släppa honom, av fruktan för att han skulle se henne i ansiktet med stränga ögon. Hela världen hade sett hotfullt på henne — under sju långa år hade
