den gått och blickat bestraffande på denna ensamma och övergivna kvinna — och hon hade burit det, hade icke en enda gång vänt bort sin stadiga, sorgsna blick. Himmelen hade också sett hotande på henne, och hon hade icke dött. Men en fientlig blick från denne bleke, svage, syndige och djupt slagne man skulle Hester icke kunnat bära utan att dö!
— Vill du förlåta mig? upprepade hon gång på gång. Vill du se vänligt på mig? Vill du förlåta mig?
— Jag förlåter dig, Hester, svarade prästen slutligen med ett djupt tonfall, ur en avgrund av sorg, men utan vrede. Jag förlåter dig nu av allt mitt hjärta. Må Gud förlåta oss båda! Vi är icke de värsta syndare i världen, Hester. Det finns en, som till och med är värre än den besmittade prästen. Den gamle mannens hämnd har varit svartare än min synd. Han har kallblodigt kränkt ett människohjärtas helgedom. Du och jag, Hester, har aldrig gjort det.
— Aldrig, aldrig! viskade hon. Det vi gjorde hade sin egen helgelse. Vi kände det så! Vi sade det till varandra! Har du glömt det?
— Tyst, Hester! sade Arthur Dimmesdale, i det han reste sig från marken. Nej, jag har icke glömt!
De satte sig ned igen, sida vid sida, hand i hand, på det kullfallna trädets mossbelupna stam. Livet hade aldrig skänkt dem en mörkare stund, det var den punkt, dit deras vägar så länge hade pckat och fördunklats mer och mer, där de slingrade sig fram. Och likväl fylldes den stunden av en tjusning, som höll dem kvar och drev dem att förlänga den med den ena minuten efter den andra. Skogen var mörk omkring dem, träden knakade för en stormvind, som svepte fram. Grenarna svängde tungt av och an över deras huvuden, medan det ena högtidliga gamla trädet viskade till det andra, liksom berättade det de båda mäniskornas dystra saga eller förebådade kommande olycka.
158
