erfarenhet, som kunde föra honom utom de allmänt vedertagna lagarnas räckvidd, fastän han i ett enda fall så fruktansvärt hade överträtt en av de heligaste bland dem. Men detta hade varit en lidelsens synd, det låg ingen princip, icke ens en avsikt till grund därför.
Sedan den olyckliga tidpunkten hade han med sjuklig iver och noggrannhet övervakat, icke sina handlingar — ty de voro lätt reglerade — utan varje minsta själsrörelse, varenda tanke. Då han stod i spetsen för det sociala systemet, såsom prästerskapet på den tiden gjorde, var han endast så mycket mera fjättrad av detta systems förordningar, principer och till och med dess fördomar. Som präst kringgärdades han oundvikligen av sitt ämbetes former. I sin egenskap av en man, som en gång hade begått en synd, men som höll sitt samvete vaket och pinsamt känsligt genom att icke giva såret tillfälle att läkas, kunde han anses mera trygg inom dygdens råmärken, än om han aldrig hade syndat alls.
För Hester Prynne kunde alltså de sju årens biltoghet och vanära anses ha varit liksom en förberedelse till just denna stund. Men Arthur Dimmesdale! Om en sådan man skulle falla ännu en gång, vad kunde då anföras såsom en ursäkt! Intet! Såvida det icke kunde i någon mån räknas som en förmildrande omständighet, att han var nedbruten av ett långvarigt och pinsamt lidande; att hans sinne var förmörkat och omtöcknat just genom samvetsförebråelserna, som ständigt ansatte det; att han i detta dilemma, att antingen fly som en erkänd brottsling eller stanna som en hycklare, knappast kunde finna någon medelväg; att det var mänskligt att söka undvika farorna av död och vanära och en fiendes outgrundliga stämplingar; och slutligen, att för denne stackars vandringsman på hans dystra och ödsliga stig, svag, sjuk, eländig som han var, nu visade sig en skymt av mänsklig tillgivenhet och deltagande, ett nytt liv, ett verkligt liv i stället för den tunga straffdom, under vilken han nu suckade.
164
