Och må den stränga och dystra sanningen uttalas: den bräsch, som brottet en gång hade gjort i människosjälen, kan aldrig lagas i detta hennes dödliga tillstånd. Den kan vaktas och bevakas, så att icke fienden genom denna bräsch i muren ännu en gång tränger in i fästningen eller kanske vid sina blivande anfall väljer något annat ställe än det, där han förra gången lyckades komma in. Men den förstörda muren finnes där fortfarande och bredvid den de smygande stegen av fienden, som skulle vilja gång på gång vinna samma oförgätliga seger.
Den inre striden hos Arthur Dimmesdale, om det förekom någon, behöver icke beskrivas. Må det vara nog sagt, att prästen beslöt att fly, och icke ensam.
— Om under alla dessa sju år, tänkte han, jag kunde minnas ett enda ögonblick av frid och hopp, så skulle jag ändå uthärda, stärkt av denna underpant på himmelns barmhärtighet. Men nu, då jag är oåterkalleligen dömd, varför skulle jag icke med glädje skynda att begagna mig av den tröst, som skänkes den dömde brottslingen före avrättningen? Eller om detta är vägen till ett bättre liv, såsom Hester söker övertyga mig om, då avstår jag sannerligen icke från någon ljusare utsikt, om jag följer den! Icke heller kan jag längre leva utan hennes stöd och hjälp, så stark är hon, så öm och trösterik! O Du, till vilken jag icke vågar lyfta mina ögon, vill Du ännu förlåta mig!
— Du reser! sade Hester lugnt, då han mötte hennes blick.
Då beslutet väl blivit fattat, kastade en glöd av sällsam lycka sin fladdrande strålglans i hans kvalda bröst. Det var den upplivande verkan, sedan han nyss hade sluppit ut ur sitt eget hjärtas mörka fängelse, av att få andas den vilda, fria luften i en ofrälst, okristnad, laglös trakt. Hans ande höjde sig liksom med ett enda språng och såg himmeln närmare än den hade varit under all denna själanöd, som hade hållit honom krälande i stoftet.
