Av djupt religiös läggning som han var, måste det komma något av from andakt med i hans stämning.
— Känner jag då glädje än en gång? utropade han, förvånad över sig själv. Jag trodde, att glädjens frö var dött hos mig, Hester, du är min goda ängel! Det synes mig som om jag hade kastat mig ned här sjuk, syndbefläckad och märkt av sorgen på skogens mossbädd, och hade rest mig pånyttfödd och med ny kraft att prisa Honom, som varit mig nådig. Detta är redan det bättre livet! Varför ha vi icke funnit det tidigare?
— Låt oss icke blicka tillbaka, svarade Hester Prynne. Det förflutna är förgånget, varför skulle vi dröja vid det nu? Se! Med denna symbol kastar jag bort det och gör det som om det aldrig hade funnits!
Med dessa ord lösgjorde hon spännet, varmed den eldröda bokstaven var fäst, tog denna från bröstet och kastade den långt bort bland de vissna löven. Det mystiska tecknet föll ned på högra stranden av den lilla strömmen. Hade det flugit en handsbredd längre, skulle det ha slagit ned i vattnet och givit bäcken ännu en sorg att bära vidare förutom den otydbara saga den alltjämt mumlade om. Men där låg nu den guldstickade bokstaven och glittrade likt ett förlorat smycke, som någon olycklig vandrare kunde hitta för att sedan förföljas av sällsamma spökbilder av brott, hjärtekval och oförklarliga olyckor.
Då Hester hade befriat sig från skamfläcken, drog hon en lång, djup suck, i vilken hela bördan av skam och ångest lyftes från hennes själ. Underbara befrielse! Hon hade icke vetat, hur tung bördan var, förrän nu, då hon var fri från den.
Ledd av en annan impuls tog hon av sig den stela mössan, som höll samman hennes hår. Det föll nu ned över hennes axlar, mörkt och rikt med på samma gång skugga och ljus i sitt överflödande svall, och förlänade ett mjukt behag åt hennes drag. Kring hennes mun och
166