XIX. Barnet vid bäckens rand
Du kommer att hålla mycket av henne, upprepade Hester Prynne, och hon och prästen följde lilla Pearl med ögonen. Tycker du inte hon är vacker? Och se med vilken naturlig händighet hon har prytt sig med de enkla blommorna. Om hon samlat pärlor och diamanter och rubiner därinne i skogen, kunde de inte blivit ett bättre smycke. Hon är ett rikt begåvat barn. Men jag vet vems panna hon har!
— Vet du, Hester, sade Arthur Dimmesdale med ett oroligt leende, att detta lilla barn, som alltid trippade vid din sida, har vållat mig stor oro? Jag tyckte — åh, Hester, så förfärligt att behöva frukta för en sådan tanke! — att mina egna drag återfanns i hennes ansikte, och så tydligt, att hela världen skulle kunna se dem! Men hon är mest lik dig.
— Nej, nej! Icke mest! svarade modern med ett ömt småleende. Blott en liten tid till, och du behöver inte längre vara rädd att spåra, vems barn hon är. Men så egendomligt vacker hon blir med de där vildblommorna i håret! Det är som om en av feerna vi lämnade kvar i vårt kära gamla England hade smyckat sig för att komma oss till mötes.
Det var med en känsla som ingen av dem någonsin förr hade erfarit, som de sutto där och betraktade Pearl, då hon långsamt närmade sig. I henne var uppenbarat det band, som förenade dem. Hon hade under dessa sju år erbjudits världen såsom en levande hieroglyf, i vilken uppenbarades den hemlighet, som de så djupt sökte dölja. Den var helt skriven i denna symbol, den skulle
170