ha varit fullt tydlig för en profet eller trollkarl, skicklig i att läsa eldskriften.
Och Pearl var enheten av deras bägge väsen. Vilken den föregående synden nu än var, hur kunde de betvivla, att deras jordiska liv och kommande öden voro förbundna, när de sågo på en gång den materiella föreningen och det andliga begreppet, i vilket de möttes och skulle dväljas odödligt tillsammans? Tankar som dessa — och kanske andra, som de icke erkände eller närmare klargjorde för sig — kastade något skräckinjagande över barnet, där det närmade sig.
— Låt henne icke märka någonting besynnerligt i ditt sätt att tilltala henne — ingen stark känsla eller häftig rörelse, viskade Hester. Vår Pearl är ibland en nyckfull och fantastisk liten älva. Hon kan framför allt icke tåla sinnesrörelse, då hon ej riktigt förstår dess orsak. Men barnet har starka känslor. Hon älskar mig och skall älska dig också.
— Du kan inte tänka dig, sade prästen med en sidoblick på Hester, hur mitt hjärta rädes för detta möte och längtar efter det! Men som jag redan sagt dig, barn kommer inte gärna till mig. De vill inte klättra upp i mitt knä eller prata i mitt öra eller besvara mitt leende, utan de drar sig undan och ser på mig med stora ögon. Till och med små lindebarn gråter, när jag tar dem i mina armar. Och likväl har Pearl under sin korta livstid två gånger varit vänlig mot mig. Första gången — den minns du nog! Andra gången var när du hade tagit henne med dig till den stränge gamle guvernörens hus.
— Och du förde vår talan, hennes och min, så oförskräckt! svarade modern. Jag minns det, och lilla Pearl skall också komma ihåg det! Frukta ingenting! Hon kan visa sig underlig och skygg till att börja med, men lär sig nog snart att hålla av dig.
Nu hade Pearl kommit fram till bäcken och stod på dess bortre strand och betraktade tyst Hester och pas-
