torn, som ännu sutto på den mossbeväxta trädstammen och väntade på att hon skulle komma. Just där hon hade stannat, hade bäcken vidgat sig till en lugn och klar spegel, som gav en fullständig bild av hennes lilla gestalt, med all den måleriska glansen av hennes skönhet och med dess prydnader av blommor och bladkransar. Men bilden var finare och mera förandligad än verkligheten. Denna bild, så lik den levande Pearl, syntes meddela litet av sin skugglika, oprisbara egenskap åt barnet självt.
Det var egendomligt det sätt varpå Pearl stod där och betraktade dem så stadigt genom det ovissa skogsdunklet, under det hon själv omgavs av en gloria genom en solstråle, som lockades dit liksom av en viss sympati. Därnere i bäcken stod ett annat barn — ett annat och detdetsamma — likaledes med sin gloria av gyllene solljus. Hester kände sig på ett obestämt och pinsamt sätt främmande för Pearl, liksom om barnet under sin ensliga vandring i skogen hade avlägsnat sig från den sfär, där hon och modern gemensamt levde, och nu förgäves sökte återvända dit.
Det låg både sanning och villfarelse i detta intryck. Barn och moder hade avlägsnats från varandra, men det var Hesters fel, icke Pearls. Sedan barnet strövat bort från hennes sida, hade en annan fått tillträde till moderns känslovärld och hade så förändrat deras inbördes förhållande, att Pearl vid sin återkomst icke kunde finna sin vanliga plats och knappast visste var hon var.
— Jag har en egendomlig föreställning av att den där bäcken är gränslinjen mellan två världar och att du aldrig kan finna din Pearl igen, sade den känslige prästen. Eller är hon en älvas ande, som enligt vår barndoms sagor ej får gå över rinnande vatten? Jag ber dig, skynda på henne, detta uppskov har redan kommit mina nerver att darra.
— Kom, käraste barn! sade Hester uppmuntrande och sträckte ut båda sina armar. Så långsam du är! Du brukar
172
