XX. En själ i uppror
Då prästen gick sin väg, före Hester och Pearl, kastade han en blick tillbaka och väntade nästan att av modern och barnet endast kunna upptäcka några svaga, i skogsskymningen bortdöende konturer. En så stor omkastning i hans liv kunde icke med ens synas honom verklig.
Men där var ju Hester, klädd i sin grå klänning. Hon stod ännu vid trädstammen, som av någon stormil hade störtats överända för långa tider sedan och därpå alltjämt beklätts med mossa, på det att dessa två av ödet drabbade, med jordens tyngsta börda på sig, där skulle kunna sitta ned tillsammans och finna en enda timmes ro och tröst. Och där var ju Pearl också, som lätt dansade från bäckens rand — nu då den besvärliga tredje personen gått sin väg — och återtog sin gamla plats vid moderns sida. Således hade han icke sovit och drömt!
För att frigöra sitt sinne från detta orediga och dubbla intryck, som oroade honom sällsamt, återkallade han i minnet och bestämde närmare de planer, som Hester och han hade gjort upp för sin avresa. De hade bägge ansett, att Gamla världen med sina städer och sin täta befolkning erbjöd dem bättre skydd och en säkrare tillflyktsort än Nya Englands vildmarker eller för övrigt hela Amerika. Här skulle de icke ha annat att välja emellan än en indiansk wigwam och de få europeiska kolonierna, vilka lågo glest strödda utefter havskusten.
Och oavsett prästens hälsa, som så föga var i stånd att uthärda skogslivets strapatser, skulle hans stora gåvor, hans bildning och hela hans utveckling ändå alltid ha
178
