hänvisat honom till civilisationens och förfiningens värld för att kunna skapa sig ett hem. Ju högre samhällets andliga ståndpunkt var, dess lättare skulle han finna sin plats där.
Deras beslut gynnades av slumpen, ty det låg ett skepp i hamnen, en av dessa tvivelaktiga kryssare, som voro så vanliga vid den tiden, men som utan att direkt vara havets stråtrövare likväl tämligen ansvarslöst strövade omkring på dess vida yta. Detta skepp hade nyligen anlänt från Spanska sjön och skulle om tre dagar avsegla till Bristol. Hester Prynne, som i sin självtagna egenskap av barmhärtighetssyster hade gjort kaptenens och besättningens bekantskap, kunde åtaga sig att skaffa plats som passagerare på detta fartyg åt två fullvuxna personer och ett barn och att göra det med iakttagande av all den hemlighetsfullhet, som omständigheterna gjorde mer än önskvärd.
Prästen hade med stort intresse frågat Hester om tiden, då fartyget kunde väntas avsegla. Det skulle sannolikt bli på fjärde dagen från den innevarande. “Det lämpar sig utmärkt!” hade han då sagt till sig själv. Anledningen till att pastor Dimmesdale ansåg detta så utmärkt, tveka vi nästan att uppenbara.
Det var emellertid — för att icke undanhålla läsaren något — därför, att han på tredje dagen från den närvarande skulle hålla valpredikan. Och då ett dylikt tillfälle var en ärorik tilldragelse i en prästmans liv i Nya England, kunde det icke ha erbjudits honom lämpligare sätt och tidpunkt för att avsluta sin prästerliga ämbetsbana. “Åtminstone skall man kunna säga om mig”, tänkte denne exemplariske man, “att jag icke lämnar någon offentlig plikt ouppfylld eller illa uppfylld!”
Sorgligt, i sanning, att en så grundlig och en så skarp självrannsakan som denne stackars prästs skulle bli så ömkligt bedragen! Vi ha haft, och få kanske ännu värre saker att säga om honom, men knappast någon så be-
