nyligen hade nickat avsked, och likväl var förändringen så påtaglig för prästen.
Detta intryck fick han starkast, då han gick förbi sin egen kyrka. Byggnaden hade ett så främmande och likväl så välkänt utseende, att Arthur Dimmesdales sinne tvekade mellan två föreställningar: antingen att han hittills endast hade sett den i en dröm, eller också att han endast drömde om den nu.
Det var ju ingen yttre förändring, som hade inträffat hos alla dessa levande eller livlösa föremål, utan hos åskådaren av den välkända scenen hade skett en så plötslig och genomgående ändring, att en enda dag hade verkat på hans medvetande som om den hade varat flera år. Hans egen vilja, Hesters vilja och det öde, som nu växte upp mellan dem, hade åstadkommit förvandlingen. Det var samma stad som hittills — men det var icke samma präst, som återkom dit från skogen.
Arthur Dimmesdale kunde ha sagt till de vänner, som hälsade på honom: “Jag är icke den man, för vilken ni tar mig! Honom har jag lämnat kvar i skogen där borta, i en avlägsen dalsänka, vid en mossbelupen trädstam och nära en vemodigt sorlande bäck. Gå dit, sök er pastor och se om ej hans avtärda gestalt, hans håliga kinder, hans vita, dystra, av smärta fårade panna ligger där likt en bortkastad klädedräkt!” Hans vänner skulle utan tvivel ännu envist ha vidhållit: “Du själv är den mannen!” — men villfarelsen skulle ha varit deras, icke hans.
Innan pastor Dimmesdale hade uppnått sitt hem, gav honom hans inre människa nya bevis på, att en revolution hade försiggått i hans tankes och känslas värld. I sanning, ingenting mindre än ett fullständigt ombyte av dynasti och sedelag i detta inre rike kunde förklara de impulser, som nu kommo över den olycklige och förvirrade prästen. Vid varje steg frestades han att göra någonting besynnerligt, fantastiskt, gudlöst, med en känsla av att det skulle ha varit på samma gång omedvetet och
