hörighet med syndfulla dödliga och de vrånga andarnas värld.
Prästen hade nu kommit fram till sin bostad invid kyrkogården. Han skyndade uppför trapporna och tog hastigt sin tillflykt till sitt arbetsrum. Han var glad över att ha kommit in i dess skydd utan att först ha förrått sig inför världen genom någon av dessa sällsamma och överspända onda gärningar, till vilka han oavlåtligt hade frestats på sin väg genom gatorna. Han kom in i det välkända rummet och såg sig omkring på dess böcker, på fönstren, eldstaden och de angenäma väggbonaderna med samma förnimmelse av någonting främmande, som hade förföljt honom hela vägen, från dalsänkan i skogen, genom staden och ända hit in.
Här hade han studerat och skrivit, här hade han fastat och vakat, tills han nästan blivit halvdöd, här hade han sökt bedja, här hade han burit hundra tusen kval! Där låg bibeln med sin rika gamla hebreiska skrift, där Moses och profeterna talade till honom och Guds röst ljöd genom allt! Där på bordet bredvid den bläckiga pennan låg en oavslutad predikan, avbruten mitt i en mening, där hans tankar hade upphört att flöda ut över papperet för två dagar sedan.
Han visste, att det var han själv, den tärde och blekkindade prästen, som hade gjort och utstått allt detta och som skrivit så långt på sin valpredikan. Men det föreföll honom som om han stod på avstånd och betraktade sitt forna jag med föraktfull, ömkande och likvä! halvt avundsam nyfikenhet. Detta forna jag var borta. En annan man hade återkommit från skogen, en visare man med kunskap om dolda mysterier, som den forne mannen i sin enfald aldrig kunde ha nått. En bitter kunskap var det!
Medan han var upptagen av dessa betraktelser, knackade det på dörren, och prästen sade: “Stig in!” icke alldeles fri från föreställningen, att han skulle få se en
