— Vore det icke bättre, sade han, att du begagnar dig av min ringa skicklighet i kväll? Vi måste sannerligen bemöda oss att göra dig frisk och stark för denna valpredikan. Folket väntar stora ting av dig — människorna fruktar måhända, att när ett annat år kommer, deras pastor skall ha lämnat dem.
— Ja, och begivit sig till en annan värld, svarade prästen med from undergivenhet. Himlen give, att det må bli en bättre, ty jag tror knappast, att jag får dröja kvar hos min hjord genom ännu ett års växlande tider. Men vad din medicin beträffar, min gode läkare, behöver jag den icke i mitt nuvarande hälsotillstånd.
— Det gläder mig att höra det, svarade läkaren. Måhända mina läkemedel, som så länge givits förgäves, nu börjar få sin rätta verkan. Lycklig vore jag och väl förtjänt av Nya Englands tacksamhet, om jag kunde fullborda detta tillfrisknande!
— Jag tackar dig av allt mitt hjärta, oförtröttlige vän, sade pastor Dimmesdale med ett högtidligt småleende. Jag tackar dig och kan endast vedergälla dina goda gärningar med mina böner.
— En god människas böner är en gyllene belöning! inföll Roger Chillingworth och gick mot dörren. Ja, de är det Nya Jerusalems gångbara mynt och bär Konungens egen stämpel!
Då prästen hade blivit ensam, tillkallade han en av husets tjänare och bad om mat, som han sedan åt med glupsk aptit. Därpå kastade han de redan skrivna bladen av sin valpredikan i elden och började en ny, som han nedskrev med ett så rikt flöde av känslor och tankar, att han trodde sig inspirerad. Och han endast undrade över att himmeln ville låta sina orakels stora och högtidliga musik tona genom en så bristfällig orgelpipa. Men lämnande denna mystär att lösa sig själv eller förbli olöst för alltid, fortsatte han sin uppgift med allvarlig iver och hänryckning.
