XXI. En festdag
Tidigt på morgonen den dag, då den nye guvernören skulle mottaga sitt ämbete ur folkets hand, kommo Hester Prynne och lilla Pearl till torget. Det vimlade redan av hantverkare och andra av stadens plebejiska invånare, och bland dem rörde sig många grova gestalter, vilkas hjortskinnsdräkter utvisade att de tillhörde något av skogsnybyggena, som omgåvo koloniens lilla huvudstad.
På denna offentliga festdag, liksom vid alla andra tillfällen sedan sju år tillbaka, var Hester iklädd en dräkt av grovt grått kläde. Både genom sin färg och icke mindre genom en viss egenart i snittet hade denna dräkt den verkan, att hennes personlighet utplånades av den. Det var den eldröda bokstaven, som drog henne ut ur denna dunkla obemärkthet och ställde henne i sin belysning.
Hennes ansikte, under så lång tid välbekant för stadsborna, visade det marmorkalla lugn, som de voro vana att finna där. Det var som en mask eller snarare likt det stelnade lugnet i en död kvinnas drag. Och Hester hade ju upphört att leva så till vida att hon inte längre hade några krav på andras deltagande; hon hade lämnat den värld som hon ännu syntes leva i.
Kanske fanns hos henne denna dag ett uttryck, som ej hade varit synligt förut och ej heller nu framträdde tydligt nog för att kunna upptäckas, såvida ej någon övernaturligt begåvad iakttagare hade först läst i hennes hjärta och sedan sökt efter en motsvarande förändring i hennes ansikte och dess uttryck. Den som kunnat det, skulle ha upptäckt, att hon nu, efter att under sju olyck-
