försiggick, utom att det gav dem en halv lovdag, sprungo framför henne. De vände sig oupphörligt om för att stirra henne i ansiktet eller se på det blinkande barnet i hennes armar och den skymfliga bokstaven på hennes bröst. Det var icke något stort avstånd på den tiden från fängelsedörren till torget. Men mätt med fångens mått var det säkert en rätt lång vandring; ty hur stolt hennes hållning än var, kände hon kanske en grym vånda vid varje steg av dem, som trängdes för att se henne, kände det som om hennes hjärta hade blivit kastat på gatan, för att de alla skulle få håna och trampa på det. Men i vår natur finns en lag, lika underbar som barmhärtig, att den lidande aldrig känner hela styrkan av det han har att utstå i själva lidandets ögonblick, utan huvudsakligen genom den smärta det lämnar efter sig.
Därför gick Hester Prynne nästan med lugn hållning genom denna del av sin prövning och kom fram till ett slags schavott i torgets västra ända. Denna stod nästan under takfoten på Bostons främsta kyrka, och den såg ut att vara en fast institution.
Denna schavott utgjorde i själva verket en del av ett straffredskap, som nu i två eller tre generationer har funnits kvar hos oss endast som ett historiskt minne, men som i gamla tider ansågs befordra en god medborgaranda i lika hög grad som någonsin giljotinen bland Frankrikes terrorister. Den utgjorde med ett ord skampålens plattform, och över den reste sig straffverktygets stomme, så formad att den kunde omfatta ett människohuvud med sitt fasta grepp och sålunda hålla det upplyft för allas blickar. Vanärans ideal förkroppsligades och uppenbarades i denna apparat av trä och järn. Det kan i mitt tycke icke finnas en skändligare våldshandling mot en människa — vilken hennes förbrytelse än må ha varit — än att förbjuda brottslingen att dölja sitt ansikte av blygsel, vilket var den innersta meningen med detta straff.
