guldspänne och alltid uppbärande en lång kniv, i många fall en värja. Under deras bredbrättade hattar av palmblad glimmade ögon, som även när de visade välvilja och munterhet hade ett slags djurisk vildhet.
De överträdde utan fruktan eller betänkligheter de föreskrifter i fråga om uppförande, som voro bindande för alla andra. De rökte mitt för stadstjänarens näsa, fastän varje bloss skulle ha kostat en stadsbo en skilling i böter. De togo efter behag djupa klunkar vin eller brännvin ur sina pluntor, som de frikostigt erbjödo åt den gapande hopen runt omkring.
Det belyser på ett egendomligt sätt den tidens bristfälliga moral, som vi anse sträng, att den sjöfarande klassen åtnjöt snart sagt obegränsad frihet, och man översåg icke blott med deras självsvåld i land, utan även med deras långt värre dåd på sitt eget element. Den tidens sjömän skulle i våra dagar nästan anklagas som sjörövare. Det kunde till exempel råda föga tvivel om, att just denna fartygsbesättning, fastän den ingalunda utgjorde något dåligt urval av sjömän i allmänhet, hade gjort sig skyldig till vad vi skulle kalla rövaranfall på spanska handelsfartyg, handlingar som i en nyare tids domstolar skulle ha bragt deras huvuden i fara.
Men i dessa gamla tider hävde sig, rasade och fradgade havet som det självt ville, endast lydande stormvindens makt, och den mänskliga lagen hade knappast där gjort några försök till förordningar och föreskrifter. Fribytaren på vågen kunde upphöra med sitt yrke och genast, om han så önskade, bli en hederlig och from man på land. Och icke ens mitt uppe i sitt hänsynslösa liv betraktades han som en person, med vilken det var nedsättande att handla eller tillfälligtvis sällskapa.
Därför logo de puritanska fäderna i sina svarta kappor, stärkta kragar och spetskulliga hattar icke utan en viss välvilja åt de muntra sjömännens larm och oförsynta uppträdande. Och det väckte varken förvåning eller
198