harm, då en så aktningsvärd medborgare som gamle Roger Chillingworth, läkaren, sågs komma in på torget i lågmält och livligt samspråk med kaptenen på det tvivelaktiga skeppet.
Denne senare var utan jämförelse den stiligaste och grannaste figuren i hela sällskapet, vad kostymen beträffade. Han bar ett överflöd av band på sin dräkt och guldgaloner på hatten, som även var omvirad med en guldkedja och prydd med en fjäder i toppen. Han bar värja vid sidan, och i pannan hade han ärret efter ett svärdshugg, som han, att döma av det sätt varpå han ordnat sitt hår, syntes angelägen att visa snarare än dölja. Ingen annan än en sjöman skulle kunnat bära denna dräkt och visa detta ansikte och därtill uppträda med så hoverande later utan att få undergå ett strängt förhör inför myndigheterna och sannolikt dömas till böter eller fängelse eller till stocken. Men hos en sjökapten betraktades allt detta såsom tillhörande karaktären, liksom de glänsande fjällen höra till fisken.
Efter att ha skilts från läkaren strövade kaptenen långsamt omkring bland hopen, till dess han händelsevis kom i närheten av den plats, där Hester Prynne stod. Han tycktes känna igen henne och tvekade icke att tilltala henne. Såsom vanligen var fallet, där Hester stod, hade en liten plats lämnats fri runt omkring henne, ett slags trollcirkel, innanför vilken ingen vågade sig eller hade lust att gå, fastän folk trängdes ett stycke därifrån. Det var en mäktig sinnebild av den moraliska ensamhet, i vilken den eldröda bokstaven inneslöt henne, dels genom hennes egen återhållsamhet, dels på grund av den instinktiva, om än icke längre lika ovänliga tillbakadragenheten hos hennes medmänniskor.
Nu, om aldrig förut, kom detta henne väl till pass, ty det tillät Hester och sjömannen att tala med varandra utan att riskera att höras av andra. Och så förändrat var nu Hesters rykte inför allmänheten, att icke den sträng-
