XXII. Processionen
Innan Hester Prynne hann samla sina tankar och överlägga om vad som var bäst att göra i den nya och oroande vändning sakerna hade tagit, hördes ljudet av militärmusik nalkas från en angränsande gata. Den förkunnade ankomsten av processionen av ämbetsmän och civila borgare på väg till kyrkan, där i enlighet med ett redan så tidigt infört och sedan alltjämt iakttaget bruk pastor Dimmesdale skulle hålla en valpredikan.
Snart visade sig spetsen av processionen i långsam och högtidlig marsch, där den vek om hörnet och skred tvärs över torget. Först kom musiken. Den bestod av en mångfald olika instrument, som kanske icke så väl passade samman och som trakterades utan större skicklighet. Men den uppfyllde dock det stora ändamål, för vilket trumma och trumpet i förening vända sig till hopen — att skänka en högre och mera heroisk stämning åt den scen av livet, som drar förbi deras ögon.
Lilla Pearl klappade först i händerna, men sedan förlorade hon för ett ögonblick den rastlösa livlighet, som hela morgonen hade hållit henne i ständigt känslosvall. Hon stod och stirrade under tystnad och tycktes buren uppåt likt en svävande sjöfågel på de långa stigande och svallande tonvågorna. Men hon försattes åter i sin förra stämning, när hon fick se solljuset skimra på den närmast efter musiken följande militäreskortens vapen och blanka rustningar.
Denna militärkår — som ännu finns kvar som korporation och har marscherat med från gångna tidsåldrar med gammalt och ärofullt rykte — utgjordes icke av