Sida:Den eldröda bokstaven 1944.djvu/209

Den här sidan har korrekturlästs

andra, att sedan pastor Dimmesdale först satte sin fot på Nya Englands jord, hade han aldrig visat en sådan energi som nu uppenbarade sig i hans gång och hållning i processionen. Hans steg syntes ej svaga som alltid annars; hans gestalt var icke böjd, och icke heller vilade hans hand på hans hjärta.

Dock såg man, om man uppmärksammare betraktade honom, att hans styrka icke syntes vara fysisk. Den kanske var andlig och meddelades honom genom änglarnas medverkan. Den kanske berodde på de upplivande verkningarna av den kraftiga styrkedryck, som destilleras endast i det fromma allvarets ech det långvariga tänkandets glödande ugn. Eller kanske att hans känsliga temperament stärktes av den högljudda och genomträngande musiken, som steg upp mot himmelen och bar honom med sig på sina svällande vågor.

Men likafullt var hans blick så frånvarande, att det kunde bli fråga om huruvida pastor Dimmesdale ens hörde musiken. Där rörde sig hans kropp framåt med ovanlig kraft — men var fanns hans ande? Långt och djupt in i sin egen värld, där den med övernaturlig iver sysslade med att ordna en procession av höga tankar, som snart skulle framträda. Och därför såg han ingenting, hörde ingenting, visste ingenting av det, som tilldrog sig omkring honom; men anden fattade den magra gestalten och bar den framåt, omedveten om bördan och förvandlande även den till ande. Människor med ovanlig intellektuell begåvning äga denna tillfälliga förmåga av väldig kraftutveckling, i vilken de inlägga många dagars liv för att sedan vara livlösa under lika många dagar.

Hester Prynne betraktade prästen oavlåtligt, och en dyster stämning grep henne, men varför visste hon ej, såvida det icke var därför att han syntes så långt borta från hennes egen krets, så fullständigt utom räckhåll för henne. En enda blick av igenkännande, hade hon inbillat sig, måste utbytas mellan dem.


204