Hon tänkte på den dunkla skogen med dess lilla tysta dalsänka, kärleken och ångesten, den mossbelupna trädstammen, där de hade suttit hand i hand och blandat sina sorgsna och lidelsefulla ord med bäckens vemodiga sorl. Hur nära varandra hade de icke kommit då! Och var detta samme man? Hon kände knappast igen honom nu. Han som stolt gick förbi, liksom inhöljd i den mäktiga musiken, bland de höga och vördade fäderna, han som var så oåtkomlig i sin världsliga ställning och ännu oåtkomligare i de avlägsna tankerymder, där hans ande nu dvaldes!
Hennes mod sjönk, hon sade sig, att allt måste ha varit en villa och att det omöjligen kunde finnas något band mellan prästen och henne, hur livligt hon än hade drömt om det. Och så mycket kvinna var Hester, att hon knappast kunde förlåta honom minst av allt nu, då deras annalkande ödes tunga fotsteg kunde höras närmare, närmare, närmare! att han så fullkomligt kunde draga sig undan från deras gemensamma värld, medan hon trevade blint och sträckte ut sina kalla händer, men icke fann honom.
Pearl antingen såg och besvarade moderns känslor eller kände själv hur avlägsen och oåtkomlig prästen i detta ögonblick var. Medan processionen drog förbi, var hon orolig, fladdrade upp och ned som en fågel som skall höja sig till flykt. Då det hela var förbi, såg hon upp i Hesters ansikte.
— Mor, sade hon, var det samme präst som kysste mig vid bäcken?
— Var tyst, kära lilla Pearl! viskade modern. Vi får inte alltid tala om på torget vad som händer oss i skogen!
— Jag kunde inte vara säker på att det var han, så besynnerlig såg han ut. Annars skulle jag ha sprungit fram till honom och bett honom kyssa mig nu inför alla människorna, liksom han gjorde därborta bland de mörka gamla träden. Vad skulle prästen ha sagt, mor? Skulle
