människas viskning eller skrik, som väckte ett gensvar i varje bröst.
Ibland var det endast denna ton av djup känsla, som kunde höras, och knappast höras, där den suckade mitt i en andlös tystnad. Men även då prästens stämma blev hög och befallande, då den oemotståndligt strömmade uppåt, antog hela sin vidd och styrka, så att den överfyllde kyrkan och tycktes bana sig väg ut genom de solida murarna och sprida sig i rymden — även då kunde den, som lyssnade uppmärksamt, höra samma skri av smärta. Vad var det? Ett klagande människohjärta, sorgtyngt, kanske brottsligt, som berättade sin hemlighet om sorg eller brott för mänsklighetens stora hjärta och bad om dess deltagande eller förlåtelse, i varje ögonblick, i varje tonfall — och aldrig förgäves! Det var denna djupa och ständiga underton, som gav prästen hans egentliga makt över åhörarna.
Under hela tiden stod Hester, lik en staty, vid schavottens fot. Om icke prästens röst hade hållit henne kvar där, skulle det ha legat en ocmotståndlig magnetism redan hos själva detta ställe, varifrån den första stunden av hennes liv av skam och vanära förskrev sig. Hon hade en känsla, som var för obestämd för att kunna bli en tanke men likväl vägde tungt på hennes sinne, att hela hennes levnadsbana, både förut och efteråt, stod i samband med detta ställe, liksom med en punkt som gav hennes liv enhet.
Pearl hade emellertid lämnat moderns sida och sprang efter eget behag lekande omkring på torget. Hon gav den dystra hopen ett gladare utseende genom sin kringirrande och glittrande glans, liksom en fågel med sin granna fjäderskrud lyser upp ett helt träds dunkla lövverk genom att pilsnabbt flyga fram och tillbaka, halvt sedd och halvt dold i de täta lövens skymning. Hon hade böljande mjuka rörelser, men ofta även häftiga och oregelbundna; de gåvo tillkänna den rastlösa livligheten hos
