nade intresse leva upp på nytt i sympati med nykomlingarnas känslor, och de makade sig långsamt fram åt samma håll och pinade, kanske mera än alla de andra, Hester Prynne med sitt välkända kalla stirrande på hennes skam.
Hester såg och kände igen ansiktena hos samma klunga kvinnor, som hade stått och väntat på henne vid fängelsedörren för sju år sedan. Alla utom en, den yngsta och enda medlidsamma bland dem, och hennes svepning hade Hester själv sytt sedan dess. Nu, i sista stunden, då hon så snart skulle kasta bort den brännande bokstaven, hade den genom en egendomlig slump blivit medelpunkten för mera prat och uppståndelse och sargade därför hennes bröst ännu smärtsammare än någonsin sedan första dagen hon bar den.
Medan Hester stod där i den skammens trollkrets, där hennes straffdoms illistiga grymhet tycktes ha fängslat henne för evigt, såg den beundransvärde predikanten ned från sin helgade predikstol på en åhörarskara, vars innersta själ hade överlämnat sig åt hans inflytande. Den helgonlike prästen i kyrkan! Kvinnan med den eldröda bokstaven på torget! Vilken fantasi skulle ha varit vanvördig nog att ana eller drömma om, att samma skamfläck brände dem båda!
212
