XXIII. Den eldröda bokstaven uppenbaras
Den vältaliga stämman, på vilken den lyssnande församlingens själar hade burits högt liksom på mäktiga havsvågor, tystnade slutligen. Det rådde först ett ögonblicks tystnad, sådan som borde följa på avgivandet av ett orakelsvar; därpå följde ett sorl och ett dämpat buller, liksom om åhörarna, frigjorda från den trollmakt, som hade förflyttat dem till en annan själs regioner, nu återvände till sig själva, med all bävan och all undran ännu vilande som en tyngd på dem. Ögonblicket därpå började hopen strömma ut ur kyrkan. Nu, då det var slut på allt detta, behövde de andas annan luft, lämpligare att underhålla det plumpa och jordiska liv, i vilket de nu återföllo, än den atmosfär, som predikanten hade gjort till ord av eld och lågor och belastat med sina tankars rika doft.
Därute fann deras hänförelse ord. Gatan och torget formligen porlade från ena sidan till den andra av lovord över prästen. Hans åhörare gåvo sig ingen ro, förrän de hade berättat varandra det, som envar visste bättre än han kunde berätta eller höra. Enligt deras gemensamma intyg hade aldrig en människa talat i en så vis, så upphöjd och så helig anda som han, till vilken de i dag hade lyssnat; aldrig hade den gudomliga inspirationen tydligare gått över någon dödligs läppar än över hans.
Denna inspiration kunde liksom ses sänka sig över honom, gripa honom, oupphörligt lyfta honom bort från den skrivna predikan, han hade liggande framför sig, och fylla honom med idéer, som måste synas honom själv lika underbara som hans åhörare. Hans ämne tycktes ha
