varit förhållandet mellan gudomligheten och de mänskliga samhällena, med särskilt avseende på det Nya England, som de här höllo på och planterade i vildmarken. Och då han närmade sig slutet av sin predikan, kom profeterandets anda över honom och tvingade honom att ställa sig i dess tjänst lika kraftigt som Israels gamla profeter hade tvingats därtill. Endast med den skillnaden, att medan de judiska siarna uttalade straffdomar och undergång över sitt land, var det hans mission att förutsäga ett stort och härligt öde för Herrens nysamlade folk.
Men genom allt detta, genom hela hans predikan hade
gått en djup, vemodig underton av smärta, som icke
kunde uttydas på annat sätt än som den naturliga känslan
av sorg och saknad hos en människa, som snart skall gå
bort ur livet. Ja, deras pastor, som de så högt älskade —
och som älskade dem alla så varmt, att han icke kunde
skiljas från dem och gå till himmelen utan en suck —
kände en för tidig död nalkas och skulle snart lämna dem
i deras sorg. Denna föreställning om hans snart
upphörande vistelse på jorden gav ökad styrka åt den verkan
predikanten hade framkallat. Det var som om en ängel
på väg mot himmelen hade skakat sina glänsande vingar
över folket för ett kort ögonblick — på samma gång
skugga och lysande prakt — och hade låtit ett regn av
gyllene sanningar falla ned över människorna.
Sålunda hade åt pastor Dimmesdale blivit beskärt — liksom åt de flesta människor på deras olika verksamhetsområden, fastän de sällan inse det, förrän det ligger långt bakom dem — ett livsskede mera lysande och fullt av triumf än något föregående eller något som kunde komma hädanefter. Han stod i detta ögonblick på den allra stoltaste höjd, dit intellektuella gåvor, grundliga kunskaper, lysande vältalighet och rykte för den renaste helighet kunde lyfta en präst i Nya Englands tidigaste dagar, då prästkallet i sig självt var mycket upphöjt.
214
