hade på Nya Englands mark stått en man så ärad av sina medmänniskor som denne predikant!
Hur förhöll det sig då med honom själv? Syntes icke strålglansen av en gloria i luften omkring hans huvud! Så överjordisk som andra gjort honom, så förgudad som han var av sina tillbedjande beundrare — trampade verkligen hans fötter i processionen jordens stoft?
Då krigarnas och de civila fädernas led drogo fram, vändes allas ögon mot den punkt, där pastor Dimmesdale sågs nalkas bland de andra. Ropet dog bort till ett sorl, allt eftersom den ena delen av hopen efter den andra fick se en skymt av honom. Så trött och blek han såg ut mitt i sin triumf!
Den energi — eller låt oss snarare säga den inspiration, som hade hållit honom uppe, så länge han frambar det heliga budskap, som har sin egen kraft med sig från himmeln — var nu borta, då dess verk var fullbordat. Glädjen, som man kort förut hade sett brinna på hans kind, var släckt, likt lågan som sjunker ned och dör i askan. Hans ansikte tycktes knappast tillhöra en levande, så dödsblekt var det; det var knappast en människa med liv i sig, som stapplade fram så kraftlöst. Han stapplade dock och föll icke!
En av hans ämbetsbröder — det var den vördnadsvärde John Wilson — som märkte, i vilket tillstånd pastor Dimmesdale befann sig nu då inspirationens och känslofullhetens svall hade lagt sig, steg hastigt fram för att erbjuda sitt stöd. Darrande men bestämt tillbakavisade pastorn den gamles arm. Han gick ännu framåt, men det var som ett litet barns vacklande försök att nå fram till sin mors armar, som sträckas ut för att locka det.
Och nu hade han kommit mitt för den gamla, av väder och vind svartnade schavotten, där för länge sedan, med hela denna dystra tid emellan, Hester Prynnes vanära hade utställts till hopens beskådande. Där stod Hester
216
