Visa bort den där kvinnan! Kasta undan barnet! Allt skall bli bra igen! Drag inte skam över ditt goda namn och rykte, gå inte under i vanära! Jag kan rädda dig ännu. Vill du bringa skymf över ditt heliga kall?
— Ha, frestare, du kommer för sent! svarade prästen och mötte hans blick, förfärad men likväl med fast beslutsamhet. Din makt är ej vad den varit. Med Guds hjälp skall jag undgå dig nu!
Åter sträckte han ut sin hand mot kvinnan med den eldröda bokstaven.
— Hester Prynne! ropade han med gripande allvar, i Hans namn, som är så fruktansvärd och så barmhärtig, som giver mig nåd i detta yttersta ögonblick att göra vad jag till min egen svåra synd och bittra ångest — avhöll mig från att göra för sju år sedan, kom hit nu och stöd mig med din kraft! Din kraft, Hester, men låt den ledas av den vilja, som Gud har skänkt mig! Den olycklige och kränkte gamle mannen söker hindra mig med all sin makt — all sin egen makt och Satans därtill! Kom, Hester, kom! Hjälp mig upp på schavotten!
Hopen var i uppror. De män av rang och värdighet, som stodo i omedelbar närhet av prästen, voro så slagna med häpnad och så ovissa om meningen med vad de sågo — ur stånd att antaga den förklaring, som låg närmast till hands, eller finna någon annan — att de förblevo stumma och overksamma åskådare av den straffdom, som försynen tycktes vilja verkställa. De sågo prästen, lutande sig mot Hesters axel och stödd av Hesters arm, gå fram till schavotten och bestiga den, medan alltjämt det i synd födda barnets lilla hand vilade i hans. Gamle Roger Chillingworth följde efter, såsom den där var innerligen förbunden med det drama av skuld och sorg, i vilket de alla hade varit medspelande, och därför i sin fulla rätt att vara närvarande vid slutscenen.
— Om du hade sökt över hela jorden, sade han och såg mörkt på prästen, skulle du ej ha funnit någon plats
218
