så undangömd, hög eller låg, att du skulle undkommit mig — utom på denna schavott!
— Prisad vare Han, som har lett mig hit! svarade prästen.
Likväl darrade han och vände sig till Hester med ett uttryck av tvivel och ängslan i ögonen, som framträdde så mycket tydligare som det låg ett svagt leende på hans läppar.
— Är icke detta bättre, halvviskade han, än det vi drömde om i skogen?
— Jag vet icke, jag vet icke! svarade hon hastigt. Bättre? Ja, om vi får dö båda, och lilla Pearl med oss!
— Må det ske dig och Pearl efter Guds vilja, sade prästen, och Gud är barmhärtig! Låt mig nu verkställa hans vilja, som han så tydligt har uppenbarat för mig. Ty jag är döende, Hester. Må jag därför skynda att taga min skam uppå mig!
Till hälften stödd av Hester Prynne och med lilla Pearls hand i sin, vände sig pastor Dimmesdale till de allvarliga och vördnadsvärda överhetspersonerna, till de fromma prästerna, som voro hans bröder, till folket, vars stora hjärta var fullkomligt skräckslaget men på samma gång flödade över av tårfylld medkänsla, i förnimmelsen av att något djupt livsöde — visserligen fullt av synd, men också fullt av kval och ånger — nu skulle uppenbaras inför alla. Solen, som endast föga hade överskridit middagshöjden, lyste ned på prästen och lät hans gestalt framträda med skarp tydlighet, där han stod, frigjord från allt jordiskt, färdig att förklara sig skyldig inför den eviga rättvisans domstol.
— Nya Englands folk! ropade han med en röst, som steg högt över dem i allvarligt majestät men likväl genombävades av djup smärta och ibland ljöd som ett skri, framsprunget ur en bottenlös avgrund av samvetskval och sorg. I som älskat mig, I som ansett mig helig — skåden mig här, den störste syndare på jorden! Äntligen, äntli-
