gen står jag på den plats, där jag borde ha stått för sju år sedan; här med denna kvinna, vars arm nu, mera än den ringa styrka, varmed jag släpat mig hit, håller mig uppe i detta fasansfulla ögonblick, så att jag ej må sjunka ned på mitt ansikte. Sen på den eldröda bokstaven, som Hester bär! I haven alla ryst över den! Varhelst hon gått fram, varhelst hon med sin sorgebörda hoppats finna vila, har den kastat en hemsk glans av fasa och motvilja omkring henne. Men mitt ibland eder stod en, över vars brännmärke av synd och vanära I icke haven ryst!
Det såg nu ut som om prästen måste lämna återstoden av sin hemlighet ouppdagad. Men han bekämpade sin kroppsliga svaghet och ännu mera den hjärtats feghet, som sökte överväldiga honom. Han stötte undan Hesters arm och utan något stöd tog han häftigt ett steg framåt.
— Han bar det! fortfor han nästan våldsamt, så fast besluten var han att säga allt. Guds öga såg det! Änglarna pekade ständigt på det. Djävulen visste, att det fanns, och lade sitt brännande finger på det för att hålla svedan vid liv. Men för människorna dolde han det listigt och vandrade bland er med ett helgons min, bedrövad, därför att han, så ren, måste dväljas i en syndfull värld! Och sorgsen, därför att han saknade sina himmelska likar! Nu, i dödens stund, står han inför er! Han beder er att ännu en gång se på Hesters eldröda bokstav. Han säger er, att med all sin hemlighetsfulla fasa är den endast en skugga av det, som han bär på sitt eget bröst, och att även detta, hans eget röda brännmärke, endast är en avbild av det, som sargat hans innersta hjärta. Står här någon, som tvivlar på Guds dom över en syndare? Se då! Se ett fruktansvärt vittne därpå!
Med en krampaktig rörelse slet han upp prästrocken över sitt bröst. Det var uppenbarat! Men det vore vanhelgande att beskriva den uppenbarelsen. Ett ögonblick stirrade den skräckslagna hopens ögon på det hemska undret, medan prästen stod där med triumfens glöd i sitt
220
