ansikte, såsom den där hade mitt i sin häftigaste smärta vunnit en seger. Därpå sjönk han samman på schavotten. Hester reste honom till hälften upp och stödde hans huvud mot sitt bröst. Gamle Roger Chillingworth knäböjde bredvid honom med ett tomt och slött uttryck i sitt ansikte, från vilket allt liv tycktes ha flytt.
— Du har undkommit mig! upprepade han gång på gång. Du har undkommit mig!
— Må Gud förlåta dig! sade prästen. Även du har syndat djupt!
Han vände sina slocknande ögon från den gamle mannen och fäste dem på kvinnan och barnet.
— Min lilla Pearl! sade han med svag röst, och det kom ett ljuvt och milt leende över hans ansikte, liksom hos en ande som sjunker i djup ro. Ja, nu när bördan var avlyft, föreföll det nästan som om han velat leka med barnet. Kära lilla Pearl, vill du nu kyssa mig? Du ville icke där borta i skogen! Men nu vill du!
Pearl kysste hans läppar. En förtrollning var bruten. Den uppskakande sorgscenen, i vilken det ystra barnet tog del, hade med ens väckt till liv känsla och deltagande hos henne. Och då hennes tårar föllo på faderns kinder, voro de underpanten på att hon skulle växa upp med en människas sorg och glädje, bli en kvinna bland kvinnor, i stället för att som hittills uppresa sig mot mäniskornas värld. Även gent emot modern var nu Pearls mission som sorgebringare fullbordad.
— Hester, sade Arthur Dimmesdale, farväl!
— Skall vi ej mötas en gång? viskade hon och lutade sitt ansikte tätt mot hans. Skall vi ej få leva vårt odödliga liv tillsammans? Säkert, ack säkert, ha vi friköpt varandra med allt detta lidande! Du ser långt in i evigheten med dina klara, döende ögon! Säg mig då, vad du ser!
— Tyst, Hester, tyst! sade han med bävande högtidlighet. Den lag vi bröt emot den synd som här uppen-
